Skip to content
20 juli 2011 / Peroni

When in Rome…

A managia!
Ensam i Rom.

Människor överallt.
Ännu ingen Mastrioianni.
Ingen  Ladri di biciclette.
Heller ingen De Sica.

Hungern kommer som en käftsmäll.
Från Spanska trappan, vandrar jag så mellan
Piazza di Spagna och Piazza della Trinità dei Monti.
Ser ingen Mastrioianni.

Släntrar förbi Fontana della Barcaccia.
Piazzans strandade båt.
Lyssnar till porlande vatten.

Tänker på William Wyler  och Audrey och Gregory.
Mest Audrey om sanningen skall fram.
Hur vacker hon var i filmen.
Abasta! Var fan är Marcello?

Gått långt nu.
Irrar i gränder, knuffar av misstag till
en  äldre man.

– Scusi.  Säger jag.
Gavone! Säger han.
 A fa Nabila! Svarar jag.

Vi gör som ordspråket säger:
”Quando a Roma vai, fa come vedrai… 

Hittar ett matställe.
Sätter mig. Tänker på Marcello.

En madigan släntrar förbi serveringen.
Talar högt för sig själv.
Någon skriker åt honom från ett fönster.
Förföljer honom med ett upprepat, ovänligt:
Fenucca ! Fe-nu-cc-aaaaaaaa!

Tur att inte  Mastrioianni är här!
Han hade tagit illa vid sig.

Kyparen kommer med maten:
Insalata di tonno e fagioli.
En klassiker.
Marone!  Come zee bell´!

Det är december i Rom.
Med maten får jag en tidning.

Rubrikerna talar sitt tydliga språk:
Marcello är borta.
Död. Förlorad.

Jag får min espresso, hejdar kyparen,
beställer Sambuca i shotglas.
Med tre kaffebönor i botten.

Jag tänker att Döden…
…har ett Faccia questa cosi!

Mätt, lätt drucken och sorgsen.
Åter mot Piazza di Spagna.

Kanske att  La Ekberg …är där ?

Annonser